En ensam roddare Hufvudstadsbladet, 29 augusti 2009 Dan Sundell
Under årens lopp, i thugofem års tid, har galleri Duetto till en del kommit att specialisera sig på konstgrafik. I dagens läge är det här våra främsta konstgrafiker ställer ut. De är dessutom galleriet trogna och återkommer år efter år.
En av dem är Juho Karjalainen som tillhör det tunga gardet bland våra konstgrafiker. Under åren har man kunnat följa med hur hans stil och teknik har utvecklats. Förändringarna har inte varit stora men märkbara. Överlag är det typisskt för konstgrafiken att den är något konservativ till sin karaktär och låter sig förändras ganska sävligt.
Som grafiker arbetar Juho Karjalainen i onvanligt stort format. Tekniken är etsning, metallgrafik och motiven rättar sig efter formatet och är också enkla och stora. Ofta handlar det om nakna modeller som ges en enkel och fin instudering i den svartvita färgskalans alla schatteringar. Till en början förekom kvinnomotiv men senare övergick han till ett slags förtäckta självporträtt av en naken man som fyllde hela bilden. Scenerna har alltid varit enkla och utgörs till exempel av en naken man på huk.
Det gör att hans bilder får ett speciellt existentiellt drag och verkar att handla om urmänniskan, människan som art. Ibland ser den nakna mannen ut att teckna något med ett finger i sanden, nästan som antikens Arkimedes.
Typiskt för Karjalainen är att han bemästrar alla arbetsskeden själv och inte använder sig av teknisk assistans. Den stora förändringen på hans nya utställning är färgerna som med ens har gjort insteg i hans grafik. Nu domineras flera bilder av starka toner i blått och rött vilket på sätt och vis känns befriande efter en lång och rätt asketisk period.
Nu har också den nakna modellen konfronterats med havet och farkosten. Den roende mannen är fortfarande ett slags urbild men handlar också om ett envig med naturens och elementets makter. Samtidigt är det en rofull studie av en vardaglig syssla.
Här är det också intressant att få bekräftelse på det jag redan visste. För att vara verkningsfull behöver konsten inte alls befatta sig med komplicerade skeenden eller förmenta psykologiska underströmmar. Det räcker med en vanlig välmålad scen som är nog i sig.